miadiao

Jag missar alltid när det blir vår. Missar när det blir så fint utomhus och missar när vintern slår över till vår och våren slår över till sommar. För bara några dagar sedan satt vi nere på bryggan och frös och kaffet blev kallt lika snabbt som vi tog ut det. Vi hade vindjackor på oss och jag kunde inte ens prata i telefon med Sanna för att det blåste så mycket. Idag har det varit så varmt att kaffet inte ens har svalnat och vi har fått ställa oss vid vattnet för att kyla ner oss. Shortsen har varit på hela dagen och jag ser ut som ett stoppljus i ansiktet. Hur härligt?!

Nu ska jag runda av kvällen med Sweeney Todd och en kopp te.
Eller nä. Det sista skrev jag kanske bara för att det lät mysigt.
Men film blir det!

Jag är väldigt kräsen, samtidigt som jag inte bryr mig om särskilt mycket. Det är en konstig kombo.
När jag flyttar har jag en tendens att ha alldeles för höga krav. Både på hur allting ska se ut, och hur saker ska vara. I huvudet har jag ständigt en bild av hur "det nya livet" kommer att bli. Kruxet är bara att det aldrig blir riktigt som jag har tänkt mig. Kraven är för höga och allt tar mycket längre tid än planerat. Därför blir allt som jag ska göra, nästan aldrig gjort. Åtminstone blir det alltid förskjutet alldeles för länge. Maria Gadd i ett nötskal.

Trots att jag, redan när jag flyttade till Karlskrona, visste att det är Blekinges kanske mest blåsiga mellanstad, så hade jag tänkt mig vindstilla dagar ute i solen. En kopp kaffe och en tidning, eller en bra bok. Jordgubbar i en skål. Jag skulle också alltid göra mig iordning till max, för den riktiga Notting Hill-känslan, precis som jag en gång drömde om. Ja, skit samma. Men tydligen har min fantasi inte riktigt överrensstämt med min påhittade verklighet, utan sanningen är den att dygnet har alldeles för få timmar och där med har jag nästan aldrig tid med mina härliga kaffestunder mot solsidan utanför torpedverkstaden. Mitt Notting Hill. Och när jag väl finner tiden att slå mig till ro i det just nu hundkexbelagda gräset, då är det den konstanta stormen som förstör mina planer. Vinden vänder blad i tidningen innan jag har hunnit läsa vem som sköt vem, när Status Que kommer till Sverige eller hur illern fastnade i stupröret. Kaffet svalnar innan jag har druckit upp det och ciggen är omöjlig att få fjutt på. Om man ens lyckas tända den så har man redan dreglat sönder filtret. Så trevligt.

Ändå har jag hittat några positiva saker med att på Stumholmen, Blekinges blåshål.

* Här i Karlskrona behöver jag inte fixa håret.
Tvätta, föna = givetvis. Men desto mer stylingprodukter jag använder, desto mer kaos blir det. Så fort jag går utanför dörren blåser det huller om buller. Alltså kan jag alltid skylla skatboet på den konstanta stormen. Eller "havsbrisen", för att försöna ordvalet...

* Jag övar upp mitt mentala psyke.
Alltså lura-mig-själv-förmågan. Detta genom djupa andetag innan jag går ut i friska luften, för att sedan tänka "åh, så underbart skönt med lite storm. Här behöver man inte svettas".

* Allmänbildningen är total.
Jag lär mig något nytt varenda dag. Bland annat att det inte går att föna håret samtidigt som ugnen och tvättmaskinen är igång, bland annat att man måste hämta posten trots att den läggs i brevlådan istället för i ett brevinkast - annars blir det, uppenbarligen, dyrt.

* Här finns en massa lammkött.
Ha, ha. Internskämt som troligtvis bör förbli ett sådant.

* Jag har fått nya, lovande framtidsplaner som kan gynna folk som är som mig.
Får jag aldrig fast jobb så ska jag starta ett forskningsprojekt. Detta går ut på att undersöka hur man enklast utrotar långbenta monster som föredrar att bosätta sig i torpedverkstäder. Eller så ska jag bara specialisera mig som spindelmördare. Det hade tillfredställt mig något så enormt. Tänk vilken hämnd att få ge igen på alla panikattacker och skrik som sedan den första april har slitit på mina stämband. Borde skicka en faktura på det så jag kan betala framtida sjukhuskostnader.

* Här kan jag springa runt hur jag vill. Åtminstone inomhus.
Utan fönster på nedersta plan, kan ingen se mig sjunga kärleksballader eller skrik-och-panik-musik, iförd handduk och turban, framför hallspegeln. Underbart!

* Jag lär mig lite sunt förnuft.
Eller ja... Åtminstone att när man delar hall med en rörmokare så bör man inte springa runt där i myskläder, lilla-my-toffs, en halväten taco i ena handen och jaga dräktig katt med den andra.

* Pendlingen till jobbet är skön.
Jag får tid att tänka i bilen och dessutom min alldeles egna rockkonsert nästan varenda dag. Med tillräckligt hög musik slipper jag höra mig själv sjunga, och då låter det jäkligt bra. Vad avser pendlingen är det däremot mindre kul när man 15.30 kommer på att man ska jobba i Karlshamn 16.00. Dvs en timmes pendling och där missade jag det jobbet.

* Jag kan lämna fönstret vidöppet när jag är iväg.
Ingen kan obemärkt klättra in där för att göra inbrott eller stjäla något. Mesta nackdelen är de håriga spindlarna som gärna bygger bo utanför och sedan klättrar in för att ta vindskydd, eller så blåser de helt enkelt in. De vill förhoppningsvis ha lika lite kontakt med mig som jag vill ha med dem. Sprayburken står alltid redo och yxan som pappa lämnade här går att hugga av både ett och annat ben med.

* Här finns mycket fint att ta bild på till instagram.
Ha, ha. Särskilt om man vill relatera till exempelvis Håkan Hellström-texter, då det är lätt att komma upp ovanför taken. "Dooooom är uppe på taaakeeeen.... Alla är högt över staden". Been there, done that. Fint så.

Kanske är det också därför som jag hatar att vara ledig. Det känns som om att jag står still när jag inte får göra någonting. Jag kommer ingenstans. Sitter hemma, eller på något annat ställe, och grubblar. Tänker. På allt och ingenting. Dock har jag kommit fram till följande saker, som är både irriterande och kanske bra att ha klarhet i:

* Jag vill vara min egen chef.
Det får jag i vissa fall. Jag gillar inte att vara beroende av någon annan och jag gillar definitivt inte när någon säger till mig vad jag ska göra och hur jag ska göra. Tråkigt nog kommer nog hela livet se ut sådär. I jobbsammanhang då.

* Jag är rädd för att fastna i något.
Slentrian. Jag hatar slentrian. Jag vill aldrig någonsin ha ett fast heltidsarbete, som går ut på att sitta instängd på ett kontor och jobba 9-5 varenda dag, resten av livet. Jag resonerar uppenbarligen inte likadant som alla andra där, som påstår att det kommer andra roliga grejer i livet, som sedan väger upp det där. Det tycker jag känns hemskt. Jag vill aldrig nöja mig med att ha ett halvtrist jobb och sedan vara kvar där.

* Jag hatar när folk förstår sig på mig.
Förstås beroende på vem och vad det gäller. Jag kan inte utveckla det mer än så, utan att låta klyschig eller som en misslyckad poet.

* Jag är ständigt kaos och har säkert en dold diagnos.
För var jag än är, och vad jag än gör, så är det alltid kaos runt omkring mig. Saker ligger hit och dit, alla mina bildmappar heter dkjfkjfsskjf och bilderna heter kjdkjsf.jpg. Att ha stökigt överallt gör mig stressad, men att ha ordning på allt gör mig ännu mer stressad. Måste vara något fel på mig.

* Nu ska jag köra in till Karlskrona och hämta grejer.
För att sova i Ronneby till på onsdag, och där med få en halvtimmes sovmorgon och kortare resväg några dagar. Ska bli skönt. Får utveckla resten någon dag, när jag har tid och ork.

Det spelar ingen roll hur länge det varar och det får ta så lång tid det vill. Time out.
Just nu är det kaos i huvudet. Jag har inte tid med livet och minst av allt tid över för socialt umgänge. Det är tråkigt, då jag trivs med att ha folk som jag tycker om runt omkring mig. Jag minns inte när jag var ledig sist, och när jag väl har planerat att vara det så dyker alltid något annat jobbigt upp. Därför tar jag ledig hela helgen, och ända tills kaoset i mitt huvud har lagt sig så tar jag också timeout från facebook, twitter, blogg... Ja, allt som bidrar till teknostress (förutom mobilen, den är ändå så gammal att den knappt räknas till sådant. Nästan Tegelstens-Bengt.) Och jobbmailen finns jag också på. Och i riktiga världen förstås.

Hej så länge!

Största delen av denna onsdagen har spenderats i mitt lilla hem.
Springandes upp och ner för trappen. Glömt något här, glömt något där. Som till exempel den där jackan, som jag hade på mig när jag satt ute på gräset igår. När jag imorse kikade ut genom mitt regntäckta fönster, låg jackan snällt kvar. Dyngsur. Nu ligger den i förhallen och torkar. Slarveriet straffar sig till slut.

Kent, kent och åter kent. Dagens händelse, Jag är inte rädd för mörkret. Love Antell kommer i andra hand.
Deras låtar, allt de gör, kommer alltid att vara bra. De är ensamma i sitt slag och hur simpla vissa texter än kan tyckas vara (exempelvis om du var här, om du var här om jag var där etc etc) så träffar de rätt.
Helheten. Väcker känslor. Det är väl precis det som musik är till för?

Men, allt de gör går också att jämföra med vad de tidigare har gjort, och deras tidigare skivor är enligt mig bättre än deras kanske tre, fyra senaste. De låter inte längre som gamla Kent, mina tonårshjältar som jag stal ett citat från till nationella provet. MVG. 1995-2012, annorlunda. Influerade av samtiden, kan man säga så? Texterna är fortfarande himla fina. Faktiskt sjukt fina på sina håll. De gör sig ganska bra med musiken, och ju mer jag lyssnar, desto skönare blir det. Men ju mer jag jämför med de gamla skivorna, desto mer besviken blir jag.

Ändå gillar jag den nya skivan,
jag är inte rädd för mörkret.
Fastän att den inte ens går att jämföra med
exempelvis Hagnesta Hill eller Isola. För att inte nämna B-Sidor.

Reverbed & Elin Persson

Idag har Hanna och jag agerat musikjournalister mest hela dagen. Kan man kalla oss för det?
I vilket fall som helst, vi behöver inte sätta någon etikett på det hela. Vi har iallafall gjort intervjuer hela dagen. Tre stycken har vi fått överstökade, och vi har flängt mellan fisketorget, bryggareberget och Hasslö.
Vi tog med oss lite rekvisita till de som är singer/songwriters, men de enda som fick användning för det var vi själva. Eller åtminstone Hanna, på bilderna ovanför.

Vi hamnade i en lite konstig sits, fast med ett trevligt band.
I vanliga fall brukar folk ha så mycket viktigt att säga. Bra anledningar till varför de spelar och var de vill komma med musicerandet. I det ena bandets fall fanns det ingen anledning. Det var bara kul. Då kom vi liksom inte på någonting mer att fråga, vilket kändes lite dumt. Men man lär sig och det är bra.

Som vanligt tänker jag alldeles för mycket.
Det sabbar och sinkar för mig själv, gör mig svag och osäker. Men jag kör på ändå.
Bästa i frustrerande och dåliga tider: Uno Svenningsson - Andas genom mig, RevolverBlå - Sjunde vågen.

Jag har haft fullt upp hela helgen.
Buskisjobb igår, lite pensionärsfest över det hela och egentligen inte min typ av... grej. Men de bästa jobben är där människor är glada och trevliga, det var de definitivt här. Alla såg fram emot att få se favoriterna på scen och jag hängde bara med.
UKM Karlskrona och dans i deltat-jobb i Karlshamn. Lite flängande med andra ord, och eftersom jag har slarvart bort min almanacka (min räddare i nöden, överlever inte utan den) så missade jag ett annat inbokat jobb. Värsta tabben och sådant får inte hända. Det slår den gången jag skulle fota en konsert och glömde minneskortet hemma. Det var nog därför en av mina uppdragsgivare rök, men jag lever ändå.

Som vanligt tänker jag alldeles för mycket.
Det sabbar och sinkar för mig själv, gör mig svag och osäker. Men jag kör på ändå.
Bästa i frustrerande och dåliga tider: Uno Svenningsson - Andas genom mig, RevolverBlå - Sjunde vågen.

Jag har haft fullt upp hela helgen.
Buskisjobb igår, lite pensionärsfest över det hela och egentligen inte min typ av... grej. Men de bästa jobben är där människor är glada och trevliga, det var de definitivt här. Alla såg fram emot att få se favoriterna på scen och jag hängde bara med.
UKM Karlskrona och dans i deltat-jobb i Karlshamn. Lite flängande med andra ord, och eftersom jag har slarvart bort min almanacka (min räddare i nöden, överlever inte utan den) så missade jag ett annat inbokat jobb. Värsta tabben och sådant får inte hända. Det slår den gången jag skulle fota en konsert och glömde minneskortet hemma. Det var nog därför en av mina uppdragsgivare rök, men jag lever ändå.

Jag har precis varit och fotat Kulturcentrums prova-på-dag.
Gör mig nostalgisk och jag vill också vara liten igen och börja spela instrument. Alla möjliga olika. Liten och bekymmersfri, då kanske största problemet är att man missar barnprogrammet på TV eller man tror att världen ska gå under för att man har glömt att göra pianoläxan i tid. Små och obetydliga saker. Vad mycket man skulle tagit vara på när man var liten, synd att man kommer på sådant alldeles för sent. Kanske allra mest synd att man aldrig lär sig.