miadiao

gårdagens jobb var trevligt. Ungefär som förra året och det var bra.
Ikväll blir det gospel i Karlshamn. Jag brukar inte vara nervös inför jobb, men ikväll ligger två tomma sidor framför mig
och jag är inte särskilt insatt i gospel. Så. Nu får jag leta inspiration och läsa på bäst jag kan.

Idag har jag inte fått särskilt mycket gjort, men det har varit skönt.
Jag har läst igenom den andra artikeln jag skrev för Sydöstran, vilken dessutom var ett provjobb och samma föreställning som jag ska skriva om ikväll. Det var nästan ett år sedan och jag är fortfarande nöjd med den texten. Jag filade på varenda ord och hade ganska lång tid på mig att färdigställa den. Men jag vill inte göra samma sak ikväll. Då blir det kaka på kaka. Jag vill göra det bättre.

Men å andra sidan så finns det inte särskilt mycket mer att skriva om än vad som händer, hur stämningen är och vad folk tycker. Konsumentupplysning, återblick. Inte recension (vilket jag för övrigt älskar att skriva.)
Folk vill se sig själva och folk som de känner. Därför kör vi på vimmel ikväll.

Nikon D7000 och ett fast 50mm är nog mitt livs bästa investering, hittills.
Någon dag ska jag införskaffa en sån där riktig pärla, men det här funkar alldeles utmärkt tills dess.

Fråga: varför? Svar: jag vet inte.

Igår la jag mig runt tolvtiden. Bestämde mig för att vakna upp och vara glad idag. Och det är jag.
Jag hade svårt att somna inatt, klockan tre var jag fortfarande vaken. Men Smulan som alltid ligger på sin runda kudde uppe vid mitt huvud somnade redan vid tolv. Sen snarkade hon. Vilken katt snarkar ens?
Hur som helst. Hon har kommit på ett nytt sätt att väcka mig på morgonen. Det funkar inte längre att springa fram och tillbaka mellan soffan och sängen och jama, istället sträcker hon sig från kudden och tassar mig i ansiktet. När jag vänder på mig biter hon mig i armen tills jag stiger upp. Mysigt så. :)

(lovar att jag inte är quiasimodo i förklädnad, trots att det ser ut så på bilden.
Jag HAR faktiskt en hals i verkligheten.)

föll helt plötsligt pladask för Caj Karlsson.
lite ledsen att jag missade Sinn Fenn förra året, men kanske kommer det fler chanser.
I hope so. :)

* klarade av morgonkaffe och morgontidning innan klockan 11. Liten bedrift bara det.
* mötte gråtande granne i trappen. Jag frågade om hon var ledsen. Hon pep och gick in i sin lägenhet.
* trevlig lunch på brunnen tillsammans med pappa.
* gick ut på balkongen. Liten flicka sa till sin förskollärare "hon kommer dö".
* sökte ett jobb i tingsryd. he he he.
* letade stipendium och insåg hur mycket krångel det krävs för att ens ansöka om ett. La ner.
* dumförklarade mig själv. Ringde och frågade när jag flyttar ut. 1a mars, precis som jag trodde.
* väntar på att tiden ska gå, så det blir helg. Dvs lägenhetsvisning och jobb.

Ända sedan Daniel och jag var små har pappa försökt få oss intresserade av aktier, fonder och allt vad det heter. Allt som kräver tålamod och engagemang och lönar sig på lång sikt. Alltså allt som varken passar eller intresserar mig det minsta.

Första gången pappa fick med oss i börs-SM var vi nog inte mer än tio och tretton år.
Trots att han försökte få oss att köpa aktier i oljebolag och diverse företag som sysslar med sånt som jag knappt har hört talas om så valde vi Cloetta och sådant som vi kände igen. Det gick inte så bra. Jag kom till och med ihåg hur vi satt och strök under de företagsnamn som klingade bekant, och motsträvigt gick pappa med på att låta oss köpa de vi ville. Det var nog hans sätt att försöka få oss intresserade.


Senaste gången han övertalade oss till denna obegripliga tävling var förra året. Då lyssnade vi på honom.
Vi kanske inte valde just aktier han hade förutspått skulle få en lysande framtid, för man måste ju fortfarande göra lite tonårsrevolt. Bara för att liksom. Men vi valde sånt som lät förnuftigt. Black Pearl och Nova Cast.
Det var nästan lite intressant tills pengarna försvann och de som köpte ”fingerprintcards” hamnade i topplistan.

Idag var jag och pappa på brunnen och lunchade.
Jag frågade honom vad jag kan göra om dagarna. Han svarade nåt i stil med daytrader och sen spenderade vi en timme med att prata om sånt som jag inte förstår.
Nu velar jag mellan om jag faktiskt ska ge det ett litet försök eller om det är en dum idé. Bara för att ha något  att göra. Inga stora summor, sisådär några hundralappar och tjäna en krona om dagen? Ha, ha. 

Visserligen hatar jag allt som stavas poker och tips. Allt som innebär att man satsar pengar och sen förlorar. För man blir inte duktig på sånt, det är bara tur. Aktier är säkerligen samma sak. En ursäkt för vuxna människor att få gambla lite med sina slantar. Lite vuxenlek sådär.
För visst låter det bättre när den 50åriga gubben kommer hem till tanten och säger att han köpte 500 000 i Black Pearl, men så sjönk de. Men det blir bättre på sikt. ”Jag lovar”. (För tantan har inte orkat engagera sig i sånt där och litar fullkomligt på att gubben vet vad han gör. Aktier och fonder låter ju så himla bra.) Än att han kommer hem och säger: ”Duuu, hjärtat. Ber om ursäkt för att jag är dum i huvudet, men jag bettade våra besparingar och hoppades på hjärter ess, men det kom aldrig. Så nu har vi inga pengar kvar”.

Men åter till daytrader.
Det går ju inte att sticka under stol med att det faktiskt klingar ganska bra när man säger det.
Nääääeeerååå', jag är inte arbetslös. Jag är ”daytrader”.


(Nä, skämt och sido. Det är ingen risk att mitt intresse för sånt där håller i sig.
Ge det en vecka och jag inser att man faktiskt måste lära sig saker och vara någorlunda smart och tålmodig för att hålla på med sådant. Då har jag garanterat tröttnat och lagt det på hyllan. Jag är varken smart eller tålmodig.)

Ikväll kom Johanna hit med semlor och glatt humör, och höll Smulan & mig lite sällskap.
Jag har pendlat mellan tvättstugan och lägenheten. Städat litegrann, skurat litegrann, rensat kläder.
Nu ligger jag på soffan och kollar sex and the city-avsnittet som går på tv.
Så fort det är slut ska jag hoppa ner i sängen och sova.
Jag är trött och har ont i magen, och tycker lite synd om mig själv.

& pssssssst.
Caj Karlsson - under stjärnorna.
Fin!

lite utöver det vanliga.
Jag har liksom varit nere och handlat te.
b.l.i.r.g.a.l.e.n.

Jag släppte drömlägenheten idag.
Känner mig förnuftig, lite vuxen.
Men också dum i huvudet.

Morgonstunden med kaffe och tidning är avklarad.
Eller ja, om det räknas att tidningen åtminstone ligger jämte datorn vill säga.
Jag har föresten aldrig förstått varför man säger morgonstund har guld i mund. Vadå mund? Kaffet ska ju in i munnen.

Överallt får man höra att man alltid ska vara sig själv.
Oavsett om det gäller arbetsintervjun, när man börjar skolan eller när man lär känna nya människor.
Att det här med att bete sig som någon man inte är, det håller inte i längden.
Ändå blir man ständigt guidad till hur man ska bete sig. Allt från hur man svarar rätt på frågorna under arbetsintervjun, till hur man ska bete sig under den fina middagen.

Sen när kan man ens svara rätt på frågan om vilken typ av humor man har? Varför ska man sticka under stol med skadeglädjen? Att det inte finns något som får en att skratta så högljutt som när Lisa 17 år drattar dit utanför Willys? Eller när den nyanställda kassörskan inte lyckas råda bot på kassaapparaten? Bilden som backar rätt in i lyktstolpen? Det gör inte att man på något sätt är mer dum i huvudet än den som skrattar åt halvtaskiga buskisskämt.


Vad är det som säger att datanörden Kalle inte är lika motiverad och driven som motionären Pär? Varför ska Kalle behöva förminska sina intressen i det personliga brevet, och istället förvrida sanningen om huruvida han tränar på gym för att hålla sig pigg och kry, duktigt äter sina frukostflingor och ständigt håller sig uppdaterad om vad som händer i världen, men att träna på gym egentligen är hans dagliga motion, 3 minuters gångavstånd till bussen, frukostflingorna betyder pulverkaffe med en skvätt mjölk och två cigg från Marlboro röd, och ”uppdaterad om vad som händer i världen” stavas facebook, twitterflödet och nyhetsbrev från Sweden Rock. För det är sådant som intresserar honom egentligen, men det gillar de inte på arbetsplatsen. De är inte intresserade av någon som skiljer sig från mängden. De vill ha en arbetskamrat som kan diskutera Håkan Juholt och finanskrisen i Europa under fikapausen. Precis som alla andra.

På arbetsförmedlingens hemsida finns en bild på en tjej med färgglada kläder. Vi kan kalla henne för Sara.
Halva håret är rött, resten vitt. Tors hammare hänger i en lång kedja runt halsen. Jämte bilden står det klart och tydligt ”Visa dig från din bästa sida”. Till vänster finns en flik med olika guider och dylikt, samt en simulerad intervju som visar dig hur du svarar rätt under arbetsintervjun.
Och ja, det är väl rätt att drömma om att Sara har lika stor chans att få det där jobbet som Eva, som har långt blont hår, skinnportfölj och breda glasögon som ligger perfekt över det minimala näsbenet. Men så ser det uppenbarligen inte ut i det verkliga livet, och det är synd. För med tanke på att de har samma utbildning och intressen, så hade Sara med största sannolikhet skött den där sjukskötersketjänsten minst lika bra som Eva.


Om det nu är de små sakerna som gör oss till de speciella personer vi är, varför ska då alla behöva låtsas vara som Bosse 22, som faktiskt på fullaste allvar, trots sin unga ålder, lusläser dagens industri till frukost, använder cykelhjälm för att han har så sunt förnuft, undviker kaffe för att det inte är hälsosamt och tog studenten med alla MVG och aldrig har gjort någonting annat än suttit med näsan i skolböckerna?

Bosse är en död fisk.
Och det är verkligen sant som han sjunger, Caj Karlsson.
Bara döda fiskar flyter med strömmen.
Men trots allt är det de döda fiskarna som får jobben.
Men med det inte sagt att det är de som kommer längst i slutändan.


(Ja, det här är mitt försök att avreagera mig från mitt andra möte på arbetsförmedlingen och samtal med folk som nedvärderar andra för att de till exempel klär sig på ett visst sätt, råkar ha en annan åsikt eller har intressen som anses töntiga. Visst råkar jag väl även jag säga sånt där ibland, ganska ofta faktiskt. Utan att tänka mig för. Trots att det är fel.)

Det här med starka kontraster är ju en smaksak, men jag föredrar det framför "matta bilder".
Sen vet jag att det finns lite småfel här och var, som inte går att ändra till fullo i efterhand. Som på femte bilden. Där hamnar skärpan på den stora lampan istället för på Jennie och Rickard, vilket inte var meningen. Men inte mycket att göra åt den saken nu, och man lär av sina misstag. :)

Dagen spenderas med att redigera bilder från gårdagens dop, skriva ihop en liten text om gårdagskvällens cabaré och ytterligare jobb i Karlshamn. Eller Mörrum. Ja ja.